Ont i magen

Också hungrig. Fanns ingen mat när jag kom hem från skolan. Tyst. Vet att mamma är hemma. Såg henne i köket. Går att se köksbordet från hallen. Hon satt på en stol. Händerna dolde ansiktet. Reagerade inte när jag kom hem. Förstod att jag inte behövde kolla efter. Ville inte heller att hon skulle se mig. Rörde mig istället till mitt rum. Stängde dörren.  Erik hade ännu inte kommit hem. Brukar hålla sig ute så länge han kunde. Räddare än vad jag är. Har ofta fått känna av pappas vänstra handflata.

Täcket avskärmar mig från yttervärlden. Mörkt och samtidigt mjukt avkylande. Med tiden alltmer kvavt. Rör lite så syre kan leta sig in. Andas djupt och tyst. Får inte märkas att jag ligger här. Pappa kan komma hem när som helst. Men det syns, fast jag försöker trycka mig så hårt jag kan mot väggen. Också för att tränga bort vart jag är. Och hungrig. Så har det varit sedan jag var liten, vad jag minns. När vi alla är hemma känns det tryggare. Leif visar inte så mycket vad han känner. Går fortfarande i förskolan. Sedan tror jag han har en starkare sköld att hålla känslorna innanför.

Mycket hungrig. Hittade bara två knäckebröd när jag vaknade. Pappa hade redan gått till jobbet. Kunde stryka på en strimma av vad som fanns kvar av lättmargarinet. Mina bröder behövde också. Sköljde ner med ett glas vatten. Inte helt diskat. Fanns inget diskmedel. Åt jag inget i skolan? Jo, fick i mig några potatisar och lite korv. Skyndade sedan ut från matsalen. Några av mina klasskamrater brukade ofta söka upp mig på skolgården. Höll mig undan. Nu när jag gick i fyran låg klassrummet närmast skogen. Hade hittat en bäck där som jag dämde upp med stenar.

Hörde att ytterdörren låstes upp. Pappas röst. Hörde inte mamma. Han verkade trött och sur. Tonläget. Blundade. Försökte tänka på annat …

Ett märkligt möte

 Efter någon kvarts desperata rusning uppåt får jag syn på en mindre öppning som uppenbarar en lång trappavsats mellan en ingång i borgruinen och en väg neråt. En känsla av att någon eller några under den senaste tiden vandrat upp och ner här fångar mina tankar. I annat fall skulle även denna öppning mycket snabbt ha vuxit igen. Byter spår och springer uppför trappavsatsen. Känner att någon står bakom mig. I ett försökt att vända mig om, halkar jag till på ett av de blöta trappstegen och faller handlöst mot marken. Ögonblicket innan jag förlorar medvetandet känner jag att någon försöker ta tag i mig, men tappar greppet…

En kylig men frisk vind känns på mina kinder. Ett milt morgonljus tränger in under mina ögonlock medan jag yrvaken kommer till sans igen. Känner lätt värk i bakhuvudet av fallet. På stolen bredvid hänger en upplagd morgonrock av kraftig mink. Såg dyrbar ut. Vem har råd med en sådan här? Befinner jag mig i en närliggande by till ruinen? Eller i samhället Curtea, fast det är lite för långt bort med tanke på bilresan. Kan någon ha följt efter mig? Vad hände egentligen på stigen i natt?

Ett plötsligt ljud av en dörrknackning får mig med ett ryck sätta mig upp och med vidöppna ögon se hur en stor ekdörr sakta skjuts upp. En äldre man kliver in med en stor frukostbricka. Smidigt placerar han den på ett runt bord vid ett fönster på vid gavel. God morgon ärade främling, framför han med kall och kylig röst samtidigt som ett svagt leende syns på läpparna. Jag fann dig liggandes på stigen upp till min borg. Varför du låg där vet jag inte, men det skulle bli kallt under natten varför jag bar in dig. Men det här är väl inte borgruinen, kontrade jag retoriskt utan att riktigt tänka mig för. Den har ju varit övergiven sedan flera hundra år. Den äldre mannen svarar inte, utan drar något på mungipan, för att sedan lämna mig ensam kvar i rummet. Vem var han egentligen? Till det yttre såg mannen rätt gammal ut med ett ansikte fylld av rynkor. Grått bakåtkammat hår. Ögonen var smala, liksom den nära nog obefintliga munnen. Hans ansikte var likblekt, men ändå utstrålande han en makalös inre livskraft. Påminde mig om en elegant godsherre från filmer jag sett. Aldrig mött någon. Fick en märklig känsla av att jag var bekant för honom. Slog ifrån tanken. Trots sitt i övrigt magert utseende rörde han sig med en ungdomlig spänst.

Drygt en halvtimme förflyter innan jag bestämmer mig för att kliva upp. Drar på mig rocken. Vid stolsbenet finnar jag ett par tofflor. Kliver i dem. Känner hur tårna bara myser. Går sakta fram till den uppdukade frukosten. Medan jag tar för mig av det varma nybakade brödet och smuttar på ett exotiskt smakfullt te av pressad apelsinolja tror jag och kryddnejlika, letar sig en svag livsbejakande ljusstrimma från det öppna fönstret tvärs över bordet och ända fram till sängkanten.  "Det börjar ljusna, alltid en tröst", tänker jag medan maten på brickan sakta avnjuts. Rummet jag befinner mig i är sparsamt möblerad i gammal Rokokostil; kraftigt virke med enklare sniderier. Större delen av golvet täcks av en till synes dyrbar persisk matta. På väggarna hänger några målade landskapsmotiv samt ett porträtt av någon betydelsefull medeltida person. Vid en närmare betraktelse finner jag motivet föreställa prins Vlad, den man som skulle ha ägd den borgruin som jag var på väg att besöka, förunderligt! Varför hänger den här, om inte detta är. Nej, kan omöjligt vara …?!

Efter frukosten måste jag bara finna svar på alla frågor. Öppnar en till synes olåst dörr och finner där utanför en svagt belyst korridor. Det enda ljusskenet kommer från hallen nedanför. Medan jag vandrar fram till nedfarten, som består av en stor, bred stentrappa, finner jag väggarna prydda med ett flertal besynnerliga porträtt över andra historiska personligheter. Vilka de är funderar jag inte så värst mycket över för stunden. En bit bort finns stentrappan och sakta börjar jag promenera ner mot den stora slottshallen. Varje steg ekar över hela den näraliggande omgivningen. Allt tyst och övergivet men ändå inte, värmen från gaslamporna på väggen ger salen värme. Väl nere finner jag en av dörrarna stå på glänt. Ett varmt sken strömmar ut och ger, som kontrast till den i övrigt dunkla miljön, ett välkomnande intryck. I samma ögonblick som jag tar i handtaget, hör jag återigen den gamle mannens röst: Stig på, käre främling, och känn dig välkommen!

Rummet är ett stort hembibliotek, med böcker i fyra rader längs tre av dess väggar. Fjärde väggen består av ett jättestort fönster. Mitt i rummet, två stora fåtöljer i brunt läder samt, mellan dessa, ett mindre bord i mörk bok. I ena av fåtöljen sitter den äldre mannen klädd i en vinröd sammetsrock och med en stor tung bok i knäet. Var frukosten till belåtenhet, min käre främling, frågar han med varm stämma. Javisst, precis vad jag behöver efter den långa dagen igår, kontrar jag med ett svalt leende. Blicken stelnar. Hans ansikte verkar på något vis mycket bekant. Söker febrilt i minnet efter vart jag sett det. Under alla år som jag rest för att forska kring ökända platser, mestadels i östra Europa liksom denna resa, har jag träffat många äldre män. Såg jag honom i Curtea De Arges, byn jag övernattade i före sista biten till den övergivna borgruinen?

Varsågod och sitt ner i fåtöljen, du ser fortfarande trött ut, uppmanar han mig med en hypnotiskt mjuk röst. Medan jag sakta och mjukt sätter mig tillrätta, serverade han mig en kopp varmt kaffe med en något kryddad doft. Känner hela tiden av hans blick. Otäck men samtidigt varm. Känner mig obekväm. Beror det på doften av vaxljus som lyser upp rummet? Hoppas det vill sig väl smaka, framhäver han med ett varmare leende på läpparna. Det är bryggt med örter från trakten och faktiskt mycket hälsosamt. Ändå lite svårt att uppfatta vad han säger. Rösten är trött och lite rispig. Känner mig själv lite torr i halsen. Uppfattar då att det känns lite instängt och fuktigt inomhus, ja inte så mycket här i biblioteket. Dammet som ligger lite här och var går förstås inte helt att dölja. Fast det är avtorkat runt omkring mig. Nyplockade blommor på bordet? Det var ju en kylig fuktig sensommarkväll igår? Eller var det bara här i trakten? I Bucharest var det varmare med lätta moln på himlen några dagar tidigare, känns lite avlägset.

Efter en stunds olidlig tystnad ber han mig berätta varför jag är här. Han verkar själv inte så pigg på att säga något. Avvaktar. Tystnad. Kom som 25åring till Stockholm. Visste jag inte vad jag ville. Trött på tristessen i min hemstad. Såg att mannen rörde lite på munnen. Vad sysslande han med i sin ungdom? Studerade vid något universitet eller bodde i huvudstaden, nej här finns ingen annan än han. Familj? Godsägare har ju personal, eller så hade han det förut. Känner att något är märkligt med honom. Stirrar en stund på hans uttryckslösa ansikte. Kan väl fortsätta med den engelska jag fick med mig från skoltiden. Han verkar ha tålamod när jag hela tiden söker efter ord. Hur är hans? De få ord jag hört har haft en märklig ålderdomlig österländsk brytning. Berättar vidare hur jag som ung vid två tillfällen rest med tåg genom östra Europa, först tågluffade jag efter gymnasiet för spänningens skull och att få stå på egna ben efter flytten till Stockholm. Att spontant hoppa av vid en avskild station. Pröva språket. Våga lära känna andra människor man inte möter hemma. Ser att han lyssnar nyfiket. Ögonbrynen rör sig något. Ena mungipan drar. Fortsätter … Ett par timmar går. Plötsligt reser han sig upp och går fram till öppna spisen. Lägger på några vedstockar. Sprakar till. Började nu berätta om sig själv. Han hade också under yngre år brukat resa runt till Europas storstäder. Ville komma ifrån något. Började med tiden tycka om att se sig om. Men norrut inte längre än till den danska gränsen. Hört talas om landet på andra sidan havet.  

Varför var jag egentligen här? Frågar han mig igen. Verkar förvänta sig mer än bara tågluffande. Berättade om mitt jobb i Stockholm inom hemtjänsten. Efter en tid tog jag en kvällskurs i fotografering. En hobby från skoltiden. Pappa hade också ett mörkerrum att framkalla sina filmrullar. En hobby i släkten? Mitt fotointresse och spänningen med att resa runt i östra Europa. Spänning och en önskan att stå på egna ben är nog allas drivkraft. Att bara hoppa av vid någon spontan station. Pröva språket. Våga lära känna andra människor man inte möter hemma. Ser att han lyssnar nyfiket. Högra ögonbrynet rycker till något knappt märkbart. Ena mungipan drar sig. Fortsätter. Ibland möter man som i storstäderna Prag och Budapest andra ”luffare”. Man språkas vid, sitter en stund vid ett kafébord, möts i en biljettkö när det är dags att dra vidare eller på ett Youth Hostel. Hela tiden har jag och den gamle mannen märkligt nog använt engelska som de flesta i samhället jag kom ifrån tidigt föregående morgon knappt förstod. Satt med honom här i utmarken. Vem var han? Och, när jag för ett ögonblick tänkte efter, så bröt han med en blandning av öst slaviskt och en ålderdomlig brittisk accent. Något man bara kan ha lärt sig om man en tid bott i London?  

För ett ögonblick hade jag stannat upp. Då som en gentleman ursäktade han sig med att fråga, hur det kom sig att jag var just här och nu. Fortsatte att berätta om min andra tågresa. Efter båt över Östersjön och via Polen samt Ukraina kom jag med tiden när till Svarta havet. Såg på hans blick och berättade om mitt besök hos en spillra av estlandssvenskar som fortfarande bodde i sin by vid Dnepr flodens utlopp. Nåja, ättlingar till dem. Det fick mig att stanna två dagar för att få njuta av deras svenska och ett behagligt varmt klimat. Han hade nu lyft sina händer och höll dem mot varandra vid hakan, som man gör när något verkligen har fångat ens nyfikenhet. Såg hans smala leende. Kände instinktivt att han förstod hur kallt det kunde vara i norr. Efter några timmars stopp i hamnstaden Odessa drog jag vidare västerut mot Rumänien. Var förstås nyfiken på det land vars den mytomspunna historien om… stannade upp. Hade läst boken av Bram Stoke. 

Kände hans kyliga blick. Stramt sammanbiten. Avbröt han mig. Eller valde han att bryta in. Också han var bekant med historien. Började berätta hur väl han hade… Vårt samtal, eller sammanträffande, bröts plötsligt av att jag såg hur det snabbt började skymma utanför bibliotekets mörkt draperade fönster. Bordslampans fotogenljus flämtade till. Kände en svag kylig känsla nudda min vänstra skuldra. Det var tydligen dags för en enkle supé i ett näraliggande rum. Den äldre mannen reste sig långsamt upp genom att stödja armbågarna mot stolens karmar. Följde honom ett halvt steg bakom när vi gick ut i den stora hallen. Tystnad medan han visade mig vägen nedför en tung halvtrappa. Stegen ekade. Belysningen halvskum. Verkade vara ensamma i huset. Tyckte mig ändå skymta något i de mörkaste delarna av hallen. De fåtaliga fotogenlamporna kunde lätt framskapa inbillade skuggor som… rörde något sig längre bort. Inget hördes utom ljudet av våra steg mot det tunga stengolvet. Passerade ytterligare en smal trappa som ledde ner till ett totalt mörker. Såg skymten av orolig ryckning i ansiktet. Tillbaka i stora hallen ursäktade han sig. Hade något som behövde ordnas upp. Kom överens om att ses i den lilla matsalen för ett kvällsmål. Visade med en lätt böj av vänsterhanden dörren. Vände mig om för att säga något, han var borta …

Hade inte släppt min nyfikenhet vad som kunde dölja sig nedanför den mörka trappan. Rörde mig runt i hallen för att verka titta på några av tavlorna på väggarna. Bara några uppenbart medeltida målningar. Sakta drog jag mig mot mörkret där något uppenbart dolde något. Med visshet om att det jag var på väg att göra inte skulle märkas lät jag mina händer röra sig på väggen nedför trappan. Sakta för att inte råka trampa snett. Kände ett handtag. Och en nyckel strax under. Kärvade en del, som om den inte rörts på mycket länge. Rörde sig runt i hålet. Hörde ett lätt klick. Andades sakta att inte bli allvar upphetsad. Förde ner handtaget och lyckades trycka upp den tunga dörren. Unkenhet och en känsla av likstank retade mina känsliga näsborrar. Drog igen dörren något och kände efter i ena kavajfickan. Visste att jag hade en liten smal ficklampa. Vred om den samtidigt som jag sökte runt i rummet efter något, som uppenbart kändes obekvämt. I ena hörnet låg det. Ett halvt förmultnad skelett. Kan hända att saker håller sig ”i bättre skick” i miljöer av torr luft. Kom på mig att tiden hade gått. Måste upp till hallen innan någon kommer hit ner. Hörde fotsteg utanför dörren.

En halvtimme senare, efter en enkel måltid, satt vi åter mitt emot varandra i biblioteket. Väntade på att han skulle säga något. Kände mig inte helt bekväm trots hans uppenbara försök. Ansträngt leende. Vänlighet. Ombonade gästrum. Lugnande väldoftande te. Avvaktande lyssnande. Rumänien?! Sa han knappt hörbart. Just ja, under min andra rundresa österut anlände jag till Bucharest med tåg via Moldavien. En bekant brevvän mötte upp mig. Hon hade ordnat en bil, som för övrigt tillhörde hennes bror, och följde med mig norrut till slottet Bran, som enligt turist… avbröts av en grymtning. Första tecknet på en viss irritation från den gamle mannen. 

Tystnad medan han fyllde på med ytterligare en kopp av det märkligt goda teet. Nu hade det en något annorlunda smak. Hur länge vi bara satt och smuttade vet jag inte riktigt men plötsligt lät han sin kopp vila mellan hans högra pekfinger och tumme medan han började berätta om hans stora förlust i livet. Besökte Rom hos en medarbetare till Påven Clemens VII. Men det var ju under 1500-talet, tänkte jag. Oro låg i luften. Senare kom den tyst-romerska kejsarens trupper. Stor förstörelse av stadens centrala delar, men då hade han redan rest hem. Hade fått budskap om sin hustrus sjukdom. Så det var inte som Bram Stoke skrev om sin figur i sin bok om självmord efter ett falskt budskap om prisens död vid Konstantinopels fall? Efter de orden blev det tyst. Dödstyst. Hörde bara min andning. Var vaksam. Började känna oro i magen. Tyckte inte om det jag inte hörde. Då och då hade han begivit sig ner till Curtea. Kände sig aldrig riktigt välkommen. Folket håller fortfarande fast vid den gamla folksägnen och försöker skrämma iväg mig med kors, vitlök och vigvatten, muttrar han lågmält och uppgivet. Första tiden kände jag mig oerhört förorättad, men numera bryr jag mig inte längre om det. Jag minns särskilt en händelse i slutet av förra seklet, fortsatte han. Förra seklet? Hur gammal var han egentligen eller… Det bara snurrade i mitt huvud?

Hans detaljrika med inlevelse berättande tillsammans med porträttet i mitt sovrum, får mig att bli mer än övertygad om att detta verkligen kan vara den man som för omvärlden mera är känd som Bram Stokes "Dracula", men ändå inte. Logiskt och mänskligt är det inte möjligt att leva så länge. Kände en smygande huvudvärk krypa upp runt vänster öra. Förnimmelse av en svag kyla nedanför ryggen. Kan vara brasan som långsamt börjat falna i eldstaden. Känner han inte av det? Sitter kvar i sin fåtölj med blicken fokuserat på något i rummet. Javisst hade han själv läst boken när den kom ut men beskrev den verkligen honom? Sitter jag och pratar med en galning eller ... befinner jag mig ändå inte i den näraliggande byn. Var resan kvällen innan i hällregnet bara en dröm. Kanske jag aldrig lämnade Curtea de Arges. Och kan mannen verkligen vara så tokstollig fast det vi pratade om, hur kan han vara så insatt? Fast huset verkar vara alltför stort för att ligger i byn. Kände mig lite kylig. Gnuggade lite lätt på min vänstra överarm. Ett litet sår som började läka. Fick jag det vid fallet kvällen innan? Vi samtalar till och från ända fram till sen kväll. Avbryts bara med en utsökt middag i ett litet kök på nedre våningen, eller en vandring nedanför borgen. Fåglarna hälsade oss välkomna. Vem tillagade maten? Såg aldrig någon.                   

Fram emot midnatt, när det slutligen blir dags att skiljas åt kunde jag inte hålla mig längre utan frågade lite kryptiskt om någon tragiskt händelse hade hänt här. Alltså om någons död. Han förstod direkt vad jag var ute efter. Som om han visste att jag hade upptäckt den mumifierade kroppen i källaren. Började berätta om ett mordfall som förbryllat den lokala polisen i slutet av 1800-talet. Han hade själv bevittnad något en kväll när han tittade ut genom ett av fönstren. Månen lyste upp omgivningen. Skymtade en bil som stod parkerad nedanför sluttningen, precis som jag hade gjort kvällen innan. Tre män rörde sig i skogen. De bar på något, kan vara en annan person. Tog på sig ytterkläder och ett par stövlar. Lämnade huset genom en bakdörr och rörde sig sakta mot platsen, så som han beskrev medan vi promenerade från soffan till dörren mot hallen. Något skrämde upp männen som bara dumpade ”kroppen” och försvann. Det har alltid funnits vargar här i trakten, upplyste han mig om. Jovisst, hade själv hört dem kvällen innan. Mannen valde också att dra sig undan då det var efter midnatt.

Några dagar senare stod det i lokaltidningen om händelsen, eller i vart fall vad som kan ha hänt enligt ögonvittnen. Polisen lyckades fånga in männen för ett annat brott, som fick återkopplingar till det de lämnade här utanför. Ett par personer tog sig hit för att undersöka händelsen. Fotografier togs men kroppen, ja det var precis vad det var, rörde man inte. Man fann bett på halsen som kan ha kommit ifrån en varg eller … ryktet gick snart i byn att det kan också ha varit en vampyr. Vidskepelsen var sedan lång tid tillbaka utbredd i dessa trakter. Direkt efter läsningen hade han valt att flytta in kroppen och förvara den i källaren. Där har den alltsedan dess legat medan polisen tvingades avskriva ärendet. Varför gjorde han det? Frågade aldrig. Och var det verkligen så det hade gått till? Hur kunde annars människorna i byn ha reagerat så vettskrämt när jag pratade med dem? Ursäktade sig med att det var mycket sent. Framförde samtidigt sin stora belåtenhet över vår trevliga och öppenhjärtiga samvaro säger han: Du ska veta att jag gärna vill hålla en brevkontakt med dig och kanske någon gång i framtiden komma till Stockholm på besök. Lämnade honom kvar i biblioteket och gick upp till det rum jag vaknade i. Tomt och ödsligt. Är jag och mannen ensamma här? Vad kommer hända imorgon? Ska nog ta mig ner till bilen efter frukost, med ursäkt att jag behöver en frisk promenad.

Svårt att somna den natten, eller snarare tidigt på morgonen. Allt vad vi hade samtalat om snurrade runt i huvudet. Mötte jag prins Vlad Tepes som Stoke skrev i romanen Dracula? Kan vara svårt att föreställa sig att en person kan ha levt ända sedan 1400-talet. Men ändå. Och vi hade samtalat en hel dag och in mot natten om både det förgångna och dagens moderna insikter; som miljöförstöringen, Internet och mänsklighetens sökande efter något annat är tron på en gud. Slutligen, fram emot morgontimmarna, somnar jag av utmattning. Mina påfrestningar under hitresan och de långa samtalen har tagit ordentligt på mina krafter. Kan inte ha sovit så pass länge, innan jag vaknar av att jag fryser om överkroppen. När jag så slår upp ögonen upptäcker jag till min förvåning att jag ligger på stigen nedanför borgruinen. Det sved på högra handleden. Måste ha repat den i fallet. Vänta jag skar mig på något vasst i mannens kök. Hans blick stelnade då till. Eller, nej kan också vara från en varg som jag hörde före jag svimmade.  ”Har jag verkligen drömt om mötet med prins Vlad?", Var min första direkta tanke.    

Efter en kvarts funderande medan solen sökte sig upp vid horisonten kom jag till insikt att en hel dag hade förflutit sedan ankomsten till platsen. Jag kan inte ha legat här ett helt dygn utan att ha vaknat till liv. Till slut bestämmer jag mig för att ändå bege mig upp till borgen för att med egna ögon förstå vad som kan ha hänt. Jag plockar upp ryggsäcken och fortsätter uppåt. Väl där blir det enda som möter mig en av tiden mycket förfallen ruin. Vandrar runt och verkar på något vis vara bekant med vissa delar av platsen. Plockar fram mina båda kameror, tar både ett flertal svartvita och färgdiabilder. Därefter sätter jag mig ner och skissar av platsen så gott jag kan. Plötsligt får jag en underlig känsla av att vara iakttagen. Märkligt.

Efter att ha gjort vad som ansetts nödvändigt samlar jag ihop mina prylar och vänder ner mot bilen igen. Luften känns frisk och klar. Mina tidigare följeslagare, vargarna, varken syns eller hörs till. Däremot fångar min hörsel upp ett fågelkvitter. Solen värmer behagligt medan jag långsamt rör mig ner från berget. Någon timme senare har jag kommit ner till bilen för att konstatera att ingenting har hänt den. Slänger in ryggsäcken i bagageluckan och sätter mig vid förarsätet och kör sedan lugnt därifrån. Resan hem går som tidigare via samhället Curtea de Arges, tåg via Bukarest och sedan norrut mot Polen. Tre dagar senare rullar Malmötåget in mot Stockholm central, där en bror och några vänner väntar in mig. Några vykort och ett kort samtal från Bukarest hade jag ändå hunnit med.

Drygt två månader efter hemkomsten sitter jag vid min dator och försöker avsluta mina anteckningar från den märkliga och dramatiska upplevelsen i Karpaterna, Rumänien. Klockan är drygt halv två på eftermiddagen då jag hör att posten dimper ner genom min brevlåda. Jag går först in i köket för att sätta på en kanna te, ställer fram lite fikabröd och går sedan fram till ytterdörren för att plocka upp vad som hamnat på min dörrmatta. Räkningar, reklam, ett brev från CSN och, vad nu då ett litet märkligt vitt kuvert postad från utlandet. Klarar inte att vänta med att sätta mig i soffan, utan sprätter försiktigt upp brevet med en av mina nycklar. Så står jag då där helt förstummad medan jag snabbt läser igenom brevets innehåll. Jag kommer att få besök snart. Mannen, som nu kallar sig Prins Vlad, önskar komma på ett besök och det redan om ett par veckor…

Resan över finska viken

 

Horisonten förändrades. Något smög sig upp ur vattnet. Kusten. Ljuset glimmade till. Vände mig om. Kisade. I dunklet står tiden still denna småkyliga novembermorgon 1989. Osäkerhet i magen. Första egna resan utanför Sverige, sedan veckan hos min norska brevvän för tretton år sedan. Även den en för mig otroligt spännande resa. Hade inga kompisar hemma. Ensam i skolan. Och en pappa som jag var rädd för. Den gången skulle jag bara ta tåget via Oslo. Bara. Fanns inga mobiltelefoner. Inget Internet. Man skrev brev till varandra med frimärke. Eller så ringde man med hemtelefonen som hade ett jack i väggen. De visste att jag skulle komma. Hade det norska tågets nummer och ankomsttid. Efter byte i Oslo.

Men nu. Står vid relingen till en båt som ska ta mig mellan Helsingfors och det ryskockuperade Tallinn. En månad efter Berlinmurens fall. Fortfarande hade Ryssarna grepp om Östeuropa och det instängda Baltikum. Varför reser jag då hit? Uttråkad, galen eller … nej, bara nyfiken av livet utanför min hemstad. Minns sedan barndomen hur svårt jag hade att våga ta risker. Träffa nya personer, som klasskamrater eller någon på gården. Min hjärna hade svårt att släppa känslan av att gå mot mina föräldrar. Minns inte att jag någon gång gjorde något dumt, som min bror Erik. Han sprang över en väg när det var rödljus. Han vågade ösa på med bobben nerför en skidbacke utan tanke på att den slutade vid ett stup ner mot en parkeringsplats. Han förstår nog vad jag menar om han läser detta. Greppar ett stadigt tag i metallräcket. Stickningar i fingrarna när den frostiga ytan klibbar. Sval beröring kröp över armen… Kylig fuktig havsluft. Ljud av metall. Besättningen rör sig på däck. Blåslitna oljiga overaller. Slitna mörkbruna mössor. Redo att förtöja. Tunga fotsteg. Kraftiga skrapande dörrar. Vinschar öppnas. Står på däck för att insupa luften av en annan värld. Smutsig bensin. Rök från ryska cigaretter. Försöker att inte andas tungt. Sveper med blicken. Dimman lättar långsamt. Skönjer sakta den estniska kusten och infarten till huvudstaden. Siluetten av ett krigsfartyg skymtar. Militärt skyddsområde. Ännu undertryckt med ryska ockupationsstyrkor, eller skyddsstyrka mot västvärlden. Hur kommer man nu dit? Visum, hur får man det? Känner ingen i landet.

Känner spänning krypande längs ryggraden. Om jag inte kliver av båten kan jag bara återvända tillbaka till Helsingfors. Vad var då meningen med den här resan? Inte ensam på resan över. Har sett flera finländare språkas vid både i baren och längs däck. Varför är det här? Linjen har aldrig stängts av över finska viken. En luftficka i en annars nerstängd sovjetisk kajuta. Som svensk krävs det både inbjudan och tillstånd för att släppas in. Och en betydande nyfikenhet att våga kliva iland. För många Bondfilmer. Oberäkneliga. Kalla misstänksamma ögon. Drar sig inte för att döda. Nidbild eller … i vart fall var det nog så man ville att allmänheten skulle uppfatta ryssen. Läst i skolan om det kalla kriget. Fåtal bilder som kommit ut på sovjetiska soldater som kyligt sköt rakt in. Hade läst om fånglägren i Sibirien. Hur människor bara en natt hämtats från sina sängar. Grymma ansikten … Nu är det slutet av 80-talet. Har sett några reportage på teve från de som kommit in före mig. Fast de var inte många. Och så har relationerna med väst tinats upp genom den nya Sovjetledaren Gorbatjov. Man kan till och med, om det fanns en inbjudan, få besöka länderna på andra sidan Östersjön.

Gråmulen fuktig novembermorgon. Kniper munnen. Stryker handen över nedre delen av ansiktet. Något knyter sig innanför bröstet. Inget att göra. Den sovjetfinska färjan m/s George Ots driver sakta rakt in mot Tallinns hamn. Allt jag ser från fönstret ligger insvept i vitt snö. Is guppar i vattnet. Fryser om fingrarna. Stickningar av anspänning. Någon halvtimme kvar till landstigning. Vad håller jag egentligen på med? Växte upp i ett snabbt slitet miljonområde, byggd för att Volvo skulle expandera snabbt i staden. Bostadsbristen blev akut i början av 60-talet. Ensam, fast jag hade mina bröder. Inställsam mot en auktoritär pappa. Hade svårt att sova på natten utan att kissa på mig till tolv års ålder. Rädd att få ett slag från pappa om jag hade gjort något … som han inte gillade. Uppvuxen i ett kristet hem under sträng uppfostran. Tystnad. Hålla sig undan. Lyda utan egen åsikt. Allt kretsat kring min barndoms begränsningar och ensamhet utan att våga bryta några normer. Söndagsskola från två års ålder. Där jag trivdes, kände mig sett. Under hela skoltiden … en enstöring, osäker och tafatt. Osedd sa en klasskamrat senare. Märktes inte. Vågade inte räcka upp handen. Gick ut med mycket dåliga betyg. Blommade upp lite efter gymnasiet när jag engagerade mig i folkpartiet. Fast fortfarande svårt med socialt umgänge. Och några ströjobb på kommunen som vaktmästare.

Båten från Helsingfors är en gammal sliten bilfärja som trafikerat finska viken sedan 50-talet.  Mycket liten Taxfree-affär utan glamour. Enkel matsal med stora röda och ingrodda dukar, där ingen klarat sig ifrån brännhål från en cigarett. Den mörkt blodröda färgen passar väl till min bild av det sovjetiska, liksom tillgången på den billiga spriten. Man har ju hört om vodkadrickandet. Minns några korta filmsnuttar på teve något innan resan när ridån öppnats något. Kläder, möbler och miljöer fastfrusna i europeiskt 70-tal.

Trots varubristen i landet fanns här ändå snacks, annat enklare tilltugg som man tog för givet på de svenska båtarna och alkohol. Dessutom mycket billigare. Språket? Nästan bara ryska. Engelska fraserna känns påklistrade med kraftig tungvrickning. De flesta har nog inte haft någon kontakt med utlandet under hela sitt liv, mer än på båten Helsingfors-Tallinn. Inget att göra, än röka och … maten var något man bara stoppade i sig mot hungern. Trista köttbitar, bleka korvar, hårda potatisar och någon skämd salladsbit.

Hur fick jag då mitt visum? Mycket svårt med visum och kontakter till Estland sedan ockupationen under andra världskriget. Några hade återvänt från ett besök. Inte många foton. Inte mycket att berätta om från detta slutna land, än att man träffat sin släkt. Min reskamrat lyckades genom sin kristna församling få kontakt med en pastor i Tallinn. Bra om man hade annat i livet, än bara det politiska intresset. Kände ingen som varit dit vi skulle. Eller någon i landet, men det gjorde min reskamrat. Tack vare hans kontakt med en baptistpastor i Keila, södra om huvudstaden, hade vi en inbjudan i handen. Stod en tidig förmiddag utanför grinden till sovjetiska ambassaden på Kungsholmen, mitt emot Svenska Dagbladet. Stirrade på den lilla slitna dörrklockan som satt på grinden. Sekunder passerade. Skulle jag resa eller inte. Fortfarande kunde jag backa ur. Och åka tillbaka hem till min lilla lägenhet på Nybohovsbacken. Där hade jag mitt lilla liv i väntan på nästa arbetsdag. Minns hur jag tänkte i ettan, innan det började. Hade hunnit nu bli tjugosex, utan en tanke på hur jag ville se min framtid. Kanske det här skulle väcka mig, eller så kunde resan bli traumatisk för mig … saknade helt gå-på anda.

Såg dörren till visumavdelningen. Tyst och stilla. Ensam med inbjudan i handen. Skulle resa med en reskamrat som redan hade fått sitt visum. Pratade med honom dagen innan. Satte fingret på knappen. Någon svarade på ryska, sedan på engelska när jag berättade om min inbjudan. Mötte några på väg ut i korridoren. Fick en glimt av rummet innan jag steg in genom dörren.  Betonggolv. Några mattor. Vita väggar med patriotiska bilder. Turistaffischer till ett land man inte kunde besöka, absurt. Nersuttna lädersoffor. Och plaststolar. Rätt folktomt. Först förvirrad vad jag skulle göra, vart jag skulle gå. Fick bland alla olikfärgade ryska papper tag på en visumansökan. Försökte fylla i den. Bleka smala formulär. Små bokstäver på ryska och engelska. Första luckan sa att jag hade fel papper. Gav mig rätt. Hänvisad till annan lucka. Nya blanketten var också fel. Fick en ny. Fyllde i så gott jag kunde. De kunde inte mycket engelska. Absolut inte svenska. Olika personer hämtades. Jag stod bara där och kände mig som ett fån. Om det här bara var ansökan, hur skulle resten av resan bli. De verkade ovana med visum. Väntan, sedan allt klart. Och det gällde bara huvudstaden. Skulle vi fått visum för hela landet, nej då behövde vi ha inbjudan från andra som bodde runt i landet. Georg Ots låg nu för ankar. Avlastning av importerat kol pågick för fullt i hamnen. Man kunde lätt se maskning, normalt när man inte kände någon arbetsgemenskap. Varenda rörelse och kontakt övervakades. Pratade man med fel person … Böjda huvuden. Stirrande på något de arbetade med. Lyfte ogärna. Revor i kläderna. Smutsrufsigt hår. Några hade keps. Andra en sliten luva.  Tystnad. Inte ens något gnabb eller ett skratt.

På en tågstation

Börjar frysa om fötterna. Vickar på tårna mot varandra. Väntar. Står på en sliten station i en Tallinn förorter. Tänkt att vi ska ta tåget in mot centrum. När går tåget? Frågar Jaan, min vän som lyckades få iväg en inbjudan så jag kunde komma hit och stå på stationen, hm… Fick en axelryckning. Sedan ett något svävande svar att det finns en tid men ingen vet när eller om tåget kommer. Vill man vara mer säker kan man istället ta någon av de små lokalbussarna som kör i skytteltrafik till och från förorterna in mot stadens centrum. Lyfter blicken mot himlen. Varför? Ser mig sedan om. Gäller att veta var man sätter ner foten. Delar av perrongens betong är söndersmulad. Gjutjärn tittar fram längs kanten. Är det ingen som underhåller stationen? Retorisk fråga. Vet att inget händer. Förstod det rätt snart av Jaan blick redan när vi möttes efter passkontrollen. Tog emot mig när jag kom med båten från Helsingfors.

Några ensamma kurande damer står en bit ifrån oss. Huckla. Tjocka yllestrumpor. Trasig smutsbrun kjol. Stickad kofta med hål. Väntar också på tåget. Pratar inte med varandra. Går fram till stationshuset. Ser något som liknar en tidtabell. Siffrorna förstår jag, men inte texten. Mestadels på ryska. Hur klarar man sig här som turist? Ja, är nog en av de ytterst få som kommit in i landet. Visst, såg några mindre grupper finländare i hamnen. Hörde det på språket, för det var nog inte estniska fast det är snarlikt. Varför skulle ester ta med sig kylskåp och andra vitvaror ut från landet?

Väntar. Inget händer. Ser inte något tåg. Damerna står kvar där de stått den senaste kvarten. Börjar känna behov av att uppsöka en toalett. Ursäktar mig till Jaan ”strax tillbaka”. Ser mig runt huset om det finns någon. Sprucken fasad. Tegel syns på flera platser, helt öppet. Murbruket och några bitar har lossnat. Ligger på den smutsiga asfalten. Eller, i gruset där det förut fanns. Hoppsan, ser en söndersparkad masonitdörr, fast kanske snarare demolerad av vattenskada. Stora fuktiga fläckar i hörnen. Lås och handtag saknas. Fokuserar blicken. Skymtar två bås som bara har rostiga gångjärn kvar. Ståbrunn av trasigt vitt kakel. Visst är det en toalett, men inte som vi är vana vid med toalettstol, handfat, pappershållare och ett litet skåp med handservetter. Kikar in. Till höger om dörren ett handfat missfärgat av missfärgad koppar. Hur såg vattnet ut? Försökte vrida på kranen, inte för att jag behövde. Bara nyfiken. Inget hände. Kranen verkade ha rostat ihop.

Tidig förmiddag i november. Bara någon månad efter Berlinmurens fall 1989. Väntan. Ser mig omkring. Fukten börjar bli alltmer obekväm. I Stockholm hade jag redan varit halvvägs på väg in mot centrum i en skön tunnelbanevagn med en tidning i handen. Metro har börjat delas ut på stationerna. Kände stickningar i fötterna. Räckte inte med att vicka på tårna. Började försiktigt stampa med skorna medan jag börja vandra fram och tillbaka på stationen. Plötsligt upptäcker jag något på väg söderifrån. Skymtar den långt bort som ett leksakståg. Växer inget till en början. Rör sig sakta, nästan krypande. Stannar till. Minuterna går. Inget händer. Damerna på perrongen verkar ha vuxit fast, likt vaxdockor på Madame Tussaud. Skymtar diselrök puffa ut från loket, ett smutsgrönt med gigantisk strålkastare. Väntar. Ser mig omkring. Inget händer. Som en filmruta som fastnat … Är man turist i det här landet där inget är säkert, där alla gör vad man kan för att klara dagen, finns inget annat att göra än vänta och observera.

Sakta börjar tåget åter röra på sig, som om det smög sig fram på ett främmande djur. Stannar till. Rör sig igen. Stannar … så rullar det äntligen fram till stationen. Damerna lyfter sina kassar. Tar några steg fram och väntar till dörrarna slår upp med en smäll. Också min vän Jaan kliver in med mig tätt inpå.

Maria ...på Ormsö

Bortom hamnen ligger det lite avskilda Söderby. Eller låg under lång tid efter andra världskriget. Ön tömdes snabbt på de flesta estlandssvenskar. Några få blev kvar. Och tystnaden om dem blev total. Livet på ön fortsatte. Snart dök det upp ungkommunister ditsända av den nya regeringen i Tallinn. Den protestantiska kyrkan vandaliserades. Men de få estlandssvenskarna levde sina liv som de alltid har gjort. En dag knackades det på gårdarnas dörrar. Estniska män rövades bort. Sändes iväg till den ryska Sibirien. Arbetsläger där många gick under av umbäranden. Grusvägen runt ön är den enda vägen att nå fram till de ensligt belägna gårdarna som idag är kvar. 

December 1989. Dagen innan hade jag och en estnisk kontaktperson kommit till ön med färjan från fastlandet. Han hade lyckats få öns hamnkapten, Arve Kuusk, att möta oss i hamnen. Tog oss först hem till sitt hus. På vägen mötte vi hans fru som slog vid deras jordlott. Frukost. Han skar upp grovt bröd, några ostbitar, lite korv och kokade upp kaffe med en kittel vid vedspisen. För mig ett romantiskt skimmer från vad jag hört om min pappas föräldrahem på 50-talet. Innan vi kom till ön hade min kontaktperson redan pratat med Arve. En person jag verkligen var nyfiken på att få träffa, var estlandsvenskan Maria Murman. Känd från några teveprogram i Sverige det senaste året.

Maria tar nu emot oss utanför sin gula stuga. Arve hade redan berättat att vi var på väg. En vattenpump mitt på gården. Smala bänkar bildar en fyrkant runt den. Plastbaljor. En stor silverfärgad metallhink med trägrepp. Gårdens enda plats för tvagning och disk. Livet på ön verkar enkelt och spartanskt. Man lever sitt liv för dagen. Det som måste göras får dagen att gå. En uppställd husvagn står bredvid mangårdsbyggnaden. Vidöppet hav skymtar fram mellan dem. Stiger med böjd rygg över tröskeln in i förrummet. Nära att slå i den låga takstocken, en kraftig ohyvlad bjälke. Kraftig lukt av fuktigt trä tränger igenom. Direkt till höger står Marias vackert snidade men nu något murkna brudkista. Mitt i rummet ett stort bastant bord. Något hänger på väggarna, minns inte längre vad. Tror att det var gamla arbetsredskap. Ja, minns en lie. Några år senare, när jag skulle vandra längs grusvägen mot norra delen av Noarootsi, såg jag kvinnor och män som slog hö likt förr i Sverige. Över nästa tröskel direkt till vänster kommer vi in i storrummet. Där, under en duk, ligger Marias berömda cittra. Hade sett en sådan många år tidigare. I min faster Anna-Lisas sommarstuga i Solmyra, norr om Köping, fanns en i hennes förråd. Den hade tillhört min farmor. Minns att den inte gick att spela på då lockat hade spruckit. Rummet var inte uppvärmt på vintern. En gammal vän till mig, Inga Storsved, spelar fortfarande vid vissa tillfällen på en cittra. Om man läser vad som står skrivet om Maria i olika tidningar handlar det nästa bara om hur hon spelar ”… i den röda lilla stugan…” för varje svenskbesök. Även för oss som andäktigt slår oss ner på några pinnstolar medan Marias stela fingrar rörde sig över strängarna medan hennes spruckna och skrovliga stämma sökte efter orden på klingande Ormsösvenska.

Sista besök blev 1995. Varje gång skulle, enligt Maria, bli det sista. Nästa vinter skulle bli svår. Hon blev allt tröttare. Våra samtal var inte långa. Blev nog inte mycket prat under de långa ensamma stunderna i stugan sedan maken och sonen gått bort. Minns så väl hennes berättelse om våren 1944. Båten från Sverige var på väg in mot Sviby brygga. Skymtades vid horisonten. Hon var inte ensam. Många stod där med sina väskor. Tystnad. Tomma blickar. Minnen från barndom och de som inte längre fanns i livet. Gårdarna övergivna. Ingen väg tillbaka. Vattnet slog mot stenarna, som de alltid har gjort. Tiden stod still och ändå inte. Ryktet sa att sovjetiska fartyg låg utanför Paldiski, den större hamnstaden på fastlandet norr om ön. Ett kylslaget duggregn la sig över de som väntade. Tyskarna var på väg att förlora kriget. Ryssarna hade redan denna krigsvår ´44 återigen gått över gränsen vid Narva och söder om Peipsi järv.

Några år innan kom de första gången. Marias man var en av de som hämtades av någon oklar anledning. Första tiden med ryssarna var ohygglig. Många försvann. Sibirien. Eller ett nackskott. Estlands svenskar var livrädda. Många män hade gått ut i skogen som gerillasoldater. De kallades Skogsbröderna. Blåste kyligt där Maria satt på sin brudkista och väntade. Båten närmade sig bryggan. Den var bara några meter lång och rätt smal. Några småskutor låg och guppade med varsin tamp surrad runt bryggans pålar. Var fanns hennes älskade? Oron gnagde. Vem väntar på honom när han återvänder? I sista ögonblick fick hon hjälp med sin koffert hemåt. Kunde inte lämna honom. Han var skogshuggare från Ormsö. Det var allt jag fick veta när jag satt framför henne medan cittrans toner försvann.

Sommaren 1992. Ensam tillbaka på ön. Utanför stugknuten står min blåvita 5växlade sportcykel. Fjällräven-ryggsäcken ligger lutad mot trappan. Den har varit med om mycket under denna resa. Matbristens Narva, Nattcyklingen mot estniska gränsen nära Petseri, promenaderna i Tartu, övernattningen i höladan på Saaremaa och nu vilade den utanför Maria Murmans gula stuga. Snart skulle besöket vara slut. Vi har över en kopp kaffe pratat mycket om Ormsö idag, min cykeltur, mitt intresse av landet och mitt liv i Stockholm idag. Maria säger inte mycket. Dagarna kommer och går. Hon har lite problem med närmaste grannens hund, sin ledvärk och att hon nog inte har lång tid kvar att leva. Redan sen eftermiddag. Har fått löfte av öns hamnkapten att övernatta i samma stuga som vintern 1989. Han höll på att värma upp den. En enastående person. Öns representant för Folkfronten när det begav sig, egnahemsägare med några jordlotter, den alla hör av sig till om något behöver lagas och så ansvarig för hamnen. Folkfronten var den estniska folkrörelsen som lagligt ville ta över från sovjetmakten när det skulle bli möjligt. Fanns inte längre något om, bara ett när. Lämnar Maria på trappan med löfte om att snart komma tillbaka. Hänger upp ryggsäcken på ryggen. Lyfter upp cykeln och trampar vidare. Svårt att hålla balansen bland jordgropar och grästuvor. Den smala vägen mot hamnen och huvudorten Hullo är lättare. Knastrar under däcken. Drar upp lite damm i svängarna.

Det skulle dröja två år innan jag möter Maria igen. Jag och mina bröder Leif och Erik hade under våren 1994 rest runt hela landet på tio dagar. Det blev aldrig Ormsö. Vi befann oss i Haapsalu. Tiden var knapp. Vi hade redan hemresan förbokad och betald. Det blir dagarna före midsommar som jag knackar på dörren till den gula stugan i Söderby. Maria ger mig en kram. Visst minns hon mig. Jag ska bara stanna över dagen. Båten tillbaka går vid 6-tiden på kvällen.

Allt var sig likt när jag stiger över tröskeln. I förrummet brudkistan orörd direkt till höger. Hon lyfter på locket. Några lakan och dukar i linne med det broderade monogrammet ”M.M.” som står för Maria Murman. Allt hade hon själv som ungmö vävt som hemgift. Traditionen var så att man som ung flicka skulle ha med sig en brudkista till det nya hemmet som väntade på det nygifta paret. Mer fanns men minns inte vad. Den vita brudklänningen med spets hänger fortfarande i en galge på väggen, liksom något som Maria påstår var Ormsödräkten. Det grovhyvlade bordet står där, liksom köksbänken. Ja, det är förstås inte en sådan bänk vi tänker på idag. I gamla tiden stod ordet för en träsoffa med en bädd under locket. En sådan som min pappa föddes i före kriget.

I stugans storrum är det varmt och ombonat. Gamla fotografier på väggarna. En liten svensk flagga hänger ovanför ett lågt skåp. Samma blommiga gardiner i fönstren som vid första besöket vintern 1989, tror jag. Maria har satt på kaffet. Kokkaffe över en vedspis. Minns från min pappas historier om en sådan som hängde på en spiskrok den gången han smällde en raket utanför sitt föräldrahem så min farfar ramlade av pinnstolen medan han sörplade i sig kaffe på fat. Det blir ett kort besök denna gång. Maria spelar åtminstone sin kära visa på cittran medan jag smuttar på det rykande heta men så goda sumpkaffet. Hennes man som blev bortförd till Sibirien ´42 kom tillbaka. Det dröjde flera år av ovisshet och tron att livet skulle få levas i ensamhet. En dag knackade det på dörren och där stod han. Maria fick några vackra år med honom och en son. Det blir tyst en lång stund. Dricker upp kaffet och är på väg att gå. Han tog självmord. Orkade nog inte leva. Spriten och nerverna. Hon pratar om sonen. Hennes man dog i början av 80-talet. Begraven på Ormsö kyrkogård, där även hon en dag ska ligga bredvid honom. Ger henne en varm kram med löfte om att ännu en gång återvända. Ser henne i ögonen. Hon ler lite och nickar. Maria såg alltmer trött och sliten ut. Det står en telefon på en väggplatta längre in i det stora rummet. Några få gånger hade jag pratat med henne från Stockholm.

Kliver av cykeln. Packningen är lättare den här gången. De orange-gula packväskorna i nylontyg hänger stadigt på pakethållaren. Vita plastkorgen på styret är nästan tom, bara inplastad karta låg i botten under regnjackan. Samma färja. Hoppas hon fortfarande väntar på mig. Fick inget svar när jag ringde från Stockholm. Det har varit ett rätt behagligt väder under denna min sista stora estlandsresa i juni 1995. Några bilar kör ombord före mig. Svenskregistrerade?! De sista sovjetryska soldaterna lämnade landet förra året. Ser ingen rysk Lada som Jaan Puusaag, en vän från första resan, hade när vi utan visum tog oss över till ön. Han berättade att man kunde få vänta över tio år på en ny bil. Drygt fem år för ett kylskåp. De sovjetryska femårsplanerna tillät inte fri företagsamhet. Man tillverkade bara det antal som bestämdes att folket behövde. Vinden blåser med ljumma vindar västerifrån. Doften av det salta vattnet som slår mot strandens stenar smyger in i mina näsborrar. Närmast kommer jag från ett möte med en förtjusande estnisk flicka i Kärdla, på Dagö. Hennes adress ligger nerstoppad i min packning. Minnet av Kairits ljusa hår som kittlade min kind ligger kvar. Överfarten tog inte lång tid till skillnad mot min första köldfrusna vintern 1989. Solens glimmande strålar slår mot båtens metall. Direkt efter ankomsten trampar jag hem till Maria. Hon har med åren hunnit bli som en kär gammal vän. En person man alltid vill återse fastän ålderdomen tar ut sitt rätt.

Bromsar in och tar till vänster direkt efter pirens slut. Några kurvor senare svänger jag in på gården. Tyst och stilla. Oroväckande stilla. Det står en gammal lätt rostig cykel lutad mot husgaveln. Har den alltid gjort detta? Minns inte. Handtaget. Om det är låst kunde det bara betyda en sak. Eller att hon tillfälligt är ute. Men cykeln? Gnisslar till. Någon ropar inifrån. Det är Maria. Kommer mig långsamt till mötes med en kram. Känner hennes mjuka knubbiga fingrar över runt min rygg. Händerna hänger runt mig. Dryga åttio. Beklagar sig över sina krämpor och att det nog inte är långt kvar. Det var igår som jag lämnade henne på tröskeln. Tiden har en märklig förmåga att stå helt still hos äldre på landet. Hur får hon dagarna att gå? Berättar att jag gärna vill se mig om på ön. Man vet aldrig när det annars skulle bli av.

Börjar promenera redan tidig nästa förmiddag. Lämnar cykeln och packningen hos Maria. Luften är ljuv. Gruset knastrar under mina tunna skor. Skjortan uppkavlad av den ljumma hettan. Doft av gräs, damm och sjöbris från havet. Här och var skymtar grunden eller rester av förmurknad virke efter de estlandssvenskar som bodde här fram till den ryska ockupationen 1944. Några fler estlandssvenskar finns visst kvar, däribland en som hette Erik. Träffar ingen. Tomt överallt. Eller. Vart tog de svenskregistrerade bilarna vägen som var med på färjan. I Hullo stannar jag till och tar en kopp kaffe. Ormsös hjärta. Inte långt därifrån ligger den vitkalkade kyrkan. Innan jag vandrar vidare postar jag ett vykort till mamma. Hon blir så glad. Lite orolig förstås av hur sina barn har det. Vid lanthandeln ser jag en liten affisch om ett kristet disko. Här på Ormsö?! Plockar upp den lilla egentillverkade kartan över ön och fortsätter västerut.

Fågelkvitter. Syrsor. Annars bara vinden som hörs. Fridfullt. Något ödsligt. Tidig eftermiddag når jag fram till en gård. Några bilar står på grusplanen. Och flera ungdomar. Ett kristet ungdomsläger. Pratar med några. Trevligt och uppslupet. På kvällen ska de ha ett möte som jag blir inbjuden till. Maria känner inte till dem. Vi äter en liten måltid tillsammans sedan bäddar hon åt mig i det stora rummet. Klart jag ska sova över menar hon. Inte på något av de dyra vandrarhemmen. Vid sjutiden var jag tillbaka hos de kristna ungdomarna. Det bjöds på mat, olika religiösa samtal och, på övervåningen, fick jag bevittna hur man sökte personlig kontakt med Gud. Även jag erbjöds att ta emot hans välsignelse. Lät dem försöka. Släppte alla hämningar och misstro. Märklig upplevelse. Något kanske hände… men nej. Senare på kvällen är jag tillbaka hos Maria. Vi dricker en kopp kaffe och samtalar om mitt liv i Sverige. Innan jag går att lägga mig ber hon att jag, ifall det blir ett ytterligare återbesök, ta med mig en plastblomma. Hon orkar inte så mycket längre. Den ska stå på hennes mans grav på Ormsö kyrkogård där även maria ska vila en dag. Mycket snart menar hon. 

Det blir vårt sista möte. Jag har ännu inte återvänt till Ormsö. Flera år senare, 2005, skulle jag få läsa att hon stilla hade somnat in på öns äldreboende i Hullo. Historien om hennes mans återkomst och cittrans stämningsfulla toner gick med henne i graven vid Ormsö kyrka. En dag ska jag återvända till platsen för hennes sista vila.

Lisu, som en dröm

Befinner mig i Kuressaare, huvudorten på ön Saaremaa. Är på en egen fotoresa för att besöka och dokumentera de tidigare svensköarna. Har aldrig haft det som mål under tidigare resor. Hade på känn att det inte skulle bli så många fler resor hit närmaste tiden. Kanske aldrig mer. Var här även av en annan anledning. Dagen innan passade jag på att möta en tidigare kärlek för sista gången, Lisu. Av en tillfällighet möttes vi första gången två år tidigare. Arbetade på en bar som serverade mat. Jag var hungrig. Hon var ledig och var där med några väninnor. Hade aldrig tidigare vågat att bara gå fram och fråga om platsen bredvid dem var ledig. Fast att ensam bara resa över Östersjön utan tanke på att ha ordnat mer än övernattning hos en vän i Tallinn, var också märkligt så här i efterhand. Var knappt fyllda trettio. Singel och inget annat som höll mig kvar.

Stod innanför porten till Johan Smuuligatan 2b, upp två trappor. Var inte helt säker på att det var rätt dörr. Adressen visste jag. Minns att lägenhetsnumret också stod på breven. Några år sedan kom jag att kasta alla i ett försök att tvinga bort de absurda tankarna att jag en dag kunde få kontakt med henne igen. Skulle någon öppna. Bodde hon kvar? Hade i vart fall gjort det med son, man och dennes mamma. Mådde då inte bra sedan mannen drack. Var rädd för sin svärmor. Kanske därför som jag kom rätt i tiden, för henne. Behövde bryta sig loss från en omöjlig situation. Barnet? Hur tänkte hon där? Hur var hennes framtid i en liten stad? Mycket stod fortfarande still i ett samhälle som alldeles nyss brutit sig loss från årtionden av ockupation, centralstyre från Moskva och ekonomisk stagnation. Och hur tänkte egentligen jag? Fick de någonsin veta att hon var otrogen, med mig. Att jag tillät mig ligger med hans fru som han hade gemensamt barn med. Pressade försiktigt in knappen bredvid dörren. Svärmor öppnade. Har tidigare under dagen kommit med cykel och tagit in på ett studenthem vid Kingu tee, samma som då jag först mötte Lisu. Idag ett vandrarhem som heter SYG Hostel. Valde den här dagen att promenera hela vägen från studenthemmet. Står nu och blygt stirrar. Trevar mig fram på estniska

– Ja olen üks söber te Ly Liik. Sind homikust, palun..? Ei ole? Adress tänan?

Märkligt. Hon ger mig faktiskt adressen. Tackar och rör mig sakta nedför trappan. Promenerar längs Torni tänav med min lilla stadskarta ner till centrum. Stannar till vid baren där vi först träffades sommaren innan. Ligger i källaren till stadens rådhus. Då två år tidigare beställde jag den största och billigaste kyckling man kunde få. Sliten, hungrig och trött. Till höger, direkt innanför dörren, låg bardisken. Först lite svårt att se något eftersom det denna sena eftermiddag var starkt dagsljus. Här inne dunkelt. Källarvalvet hade medeltida stil med tegelväggar och valv. Ett par äldre män satt i baren med varsin öl och småpratade. Svepte och fann ett bord direkt till vänster, några steg framåt i rummet. En kvinna var snabbt framme och tog beställningen. Försvann lika snabbt runt hörnet till ett angränsande rum. Hungrig. Kycklingen försvann fort medan jag kämpade med servetten för att torka av mig allt som rann. Benen hade domnat. Flera timmars trampande från norra delen av ön, längs vindpinade stränder och snålblåst. Gäspade och strök fingrarna över ögonen. Kroppen ville sova. Jag ville något annat. Lät blicken sakta följa varje skrymsle, person och ljud i baren. Mest yngre, utom de äldre vid baren. Sorlet låg högt medan musiken låg som en mjuk matta för mina öron.

Längre in, där det dunkelt matta skenet av stearinljus, satt några yngre kvinnor för sig själva runt ett litet avlångt mörkt träbord. Stämningen var uppsluppen och några platser runt bordet var tomma. Innan jag behövde vidare för att hitta en övernattning ville jag försöka få kontakt med några i min ålder. Kan väl inte skada att slå sig ner en stund. Tänkte. Jag var nu 28 år och rätt oerfaren av nära relation till kvinnor. Ensam redan under barndomen. Förstås ingen flickvän heller. Flera skolkamrater hade redan på högstadiet. Inte förrän ett par år innan flytten från hemstaden var jag ihop med en jämnårig från folkpartiets ungdomsförbund (numera liberala). Hon bodde i Stockholm. Ibland besökte hon föräldrarna i Västerås och jag var aktiv där. Möttes under ett sommarläger. Är man snart trettio borde man ha familj och ett välbetalt jobb. Första arbetet i Stockholm var som receptionist vid folkpartiets partikansli, så nåja.

Där satt hon. Ljust halvlångt, något lockigt hår och ett varmt leende. Kände pirr i magen. Hon var verkligen söt! Det var Lisu. Närmare mig bordet. Såg att kvinnorna var ensamma. Hälsade lite försynt. Fick slå mig ner. Beställde ett glas rött vin. Öl var inte riktigt min grej. Idag klädd i halvt uppkavlad brun kavaj, blå jeans och ett par beige lågskor. Tyckte om att ofta klä sig moderiktigt. Fångade hennes kraftiga mjuka lätt solbrända armar. Det var inte så billigt i Estland efter att man återinfört den egna valutan, Eesti krooni. Den ryska rubeln var sedan länge närmast värdelös. Bredvid satt idag hennes mörkhåriga väninna, som jag senare skulle få möta när vi möttes i Tallinnförorten Mustamäe. Vi pratades vid en hel del. Innan jag lämnade restaurangen hade jag bytt mitt visitkort mot hennes adress och telefon nummer. Hon hette Ly Liik och var 32 år. Själv var jag bara 28. Mörk sensuell baryton kontrasterande ljusblont hår, svagrosa läpparna och de blåbruna ögonen.

Nu har jag redan hunnit vandra runt en stund tills tiden upphör. Blir stående framför trappan till huset där hon numera ska bo. Pirrigt illamående. Fjärilar brukar man säga. Och svettiga fingrar. ”Hjärtsvikt”? Magkramp. Fortsätter sedan till den gata där hon nu ska bo på, Koidu tänav. Letar efter husnumret och finner det. Ringer på. Tankarna rusar. Vad ska jag säga? Hur ska jag möta henne? Handtaget rör på sig. Torkar av svett från händerna. Sekunden har stannat. Där står HON i dörröppningen i en mörkgrå städrock. Rufsigt hår. Diskborste i handen. Gud, vad jag saknat hennes famn. Bor med sina föräldrar och sin 7årige son.  Äntligen skild från barnets pappa. Året innan var hon gift. Samma vackra och sensuella kvinna som tidigare. Djupa ljusblå ögon. Vackra små örsnibbar. Lätt rosa gräddmjuka kinder. Försynt varmt leende. Idag spänt. Lätta frosskakningar i händerna. Skulle jag fatta hennes hand. Vill bara smaka hennes varma heta läppar av söta smultron. Knäppa upp kappan. Smeka henne bröst under Bh:n och låta hennes varma fingrar smeka mig. Ser oro i hennes ansikte. Hastigt möte.

Lämnar trappan och går iväg. Får inte bli sedd. Hon kommer nervöst ifatt mig. Promenerar en längre stund en bit bort. Tystnad. Rynkor i pannan. Sedan kommer rösten lågmäld. Vi ska inte träffas mer. Bäst för oss båda att släppa taget. Hennes sista brev kom för snart ett år sedan. Förra sommaren. Strax före vårt hastiga möte i Kuressaare centrum. Hade sonen med sig. Möttes på ett kafé. Redan då kände jag att hon var på väg bort. Att vår romans var slut. Känner spänningen och smärtan i kroppen. Aldrig mer. Den fina tid vi haft får bli ett minne för oss båda. Hon försöker att inte möta min blick. Värmen från hennes hud söker kontakt. Greppar hennes hand. Samma fingrar som rörde mig i våra ömmaste ögonblick. Men hon har bestämt sig. Hennes liv gungar. Behöver vila. Mina antydningar orkar inte tränga in. Fötterna rör sig sakta i gruset. Lyssnar till hennes andetag medan hon försöker berätta om sin nya situation. Föräldrarna vet inget om mig, ingen annan heller förutom några nära vänner. Hon såg vår relation mer som en desperat flört. En kärleksaffär. Har nog aldrig varit någon Humphrey Bogart eller Sean Connery.  Närmar oss skiljevägen för avskedet. Båda stannar till. Hon ger mig en försiktigt varm kyss. Vänder mig om och går vidare. Vill vända mig om men tvingar mig själv att avstå. Jobbigt så in i helvetet. Stod inte upp för henne. Var inte tydlig med vad jag ville, om jag själv egentligen visste det? Sekunderna jag höll om hennes mjuka hand finns kvar i mina tankar. Tillbaka i centrum. Är det så man vänder och börjar på ett nytt kapitel? Allt forsar fram. Första mötet på grillbaren här i Kuressaare, kramen i Tallinns hamn när jag kom med båten från Stockholm några månader efteråt, hennes varma lår i Mustamäe dit vi åkte från hamnen, vodkafesten i Kuressaare ytterligare ett halvår senare… våra små intima samtal i sängen om framtiden.

Sitter på sängen i ett av de små rummen på samma vandrarhem som innan första mötet. Vill bara härifrån. Så mycket minnen. Varför fick jag henne inte i säng kvällen efter vodkasänket? Åtrån efter henne, som var osläckbar efter nätterna i Mustamäe utanför Tallinn, för bara ett halvår sedan, skär mig i hjärtat. Hur fan kunde jag idag bara få henne att vandra ifrån mig där på gatan utanför hennes hem? Såg tårarna i hennes ögon innan hon vände sig om …